Informationen vänder sig i första hand till elnätsföretag.

Fördelning av kostnader utifrån teorin

Enligt ekonomisk teori är lump sum-fördelning en av de mer korrekta fördelningarna av denna typ av kostnader. En sådan fördelning innebär att de residuala kostnaderna fördelas jämnt mellan alla kunder, oavsett förbrukning och ekonomiska förutsättningar.

Ei anser därför att en sådan fördelning är mest korrekt men att den troligen skulle innebära stora omfördelningseffekter för dagens kundbestånd. Det visar även de modelleringar av nya tariffer som Ei låtit göra . Det gör den därmed mindre lämplig att tillämpa.

En fördelning av de residuala kostnaderna som baseras på överförd energi eller utnyttjad effekt (användningen av nätet) ger däremot kunden incitament att förbruka mindre el även om det inte skulle finnas begränsningar i nätet. En sådan fördelning kan därmed inte anses leda till ett effektivt nyttjande av elnätet.

Ei anser därför att ett mellanläge mellan en helt korrekt ekonomisk fördelning och en fördelning baserad på användning av nätet, trots att den kan ha viss beteendepåverkan, är det mest lämpliga. Abonnerad effekt, eller säkringsabonnemang, ger små ekonomiska konsekvenser för de flesta eftersom den liknar dagens prissättning, samtidigt som metoden bedöms ha begränsad påverkan på kundens incitament att förbruka mindre.

De residuala kostnader som den fasta avgiften baseras på, utgörs av differensen mellan de totala kostnaderna i verksamheten och kostnader som motsvaras av de kostnadsreflektiva (rörliga samt framåtblickande) och kundspecifika tariffkomponenterna.

Det innebär att storleken på residuala kostnader kommer att bero av nätverksamhetens totala kostnader men också av hur mycket av kostnaderna som finansieras genom de kostnadsreflektiva och kundspecifika tariffkomponenterna. Det ska här förtydligas att verksamhetens totala kostnader inte inkluderar kostnader för att ansluta kunder, eftersom dessa finansieras genom kundernas anslutningsavgifter.

Den fasta avgiften bör med hänsyn till resonemanget ovan utformas som en abonnemangsavgift, till exempel ett säkringsabonnemang eller effektabonnemang. Den ska inte tidsdifferentieras eller innehålla lokaliseringssignaler. Den ska inte syfta till att påverka kundens beteende och därmed inte innehålla några incitament för kunden att reagera på.

Syftet med den fasta avgiften

Den fasta avgiften ska vara kostnadstäckande för elnätsföretaget. Det innebär att komponentens syfte är att finansiera de kostnader som nätföretaget inte får täckning för genom de kostnadsreflektiva och kundspecifika komponenterna.

Eftersom kostnaderna som ligger till grund för denna komponent inte påverkas av kundens användning av elnätet, ska den inte påverka kundens beteende.

Fördelning av residuala kostnader i den fasta avgiften

Historiskt har fasta kostnader normalt fördelats utifrån abonnerad effekt (större kunder) eller storlek på säkring (mindre kunder). I viss mån har även fasta kostnader tagits ut via företagens rörliga tariffdelar. I föreskriften anges att fördelningen av residuala kostnader ska ske utifrån abonnerad effekt eller motsvarande. Med motsvarande har Ei avsett exempelvis säkringsstorlek eller någon grund som baseras på ekonomisk teori och som inte är snedvridande eller påverkar kundernas beteende.

Ei anser att en fördelning av de residuala kostnaderna baserat på ett fåtal av kundens i närtid uppmätta mätvärden inte ska tillämpas.

Elnätsföretaget får använda sig av historiskt uppmätta värden för att placera kunder i lämplig kundkategori som ligger till grund för vilken fast avgift kunden får. Viss beteendepåverkan går därför inte att utesluta. Däremot anser Ei att om tillräckligt många mätvärden som uppmätts under en längre period används, så blir incitamentet för kunden att ändra sin förbrukning tillräckligt liten för att anses försumbar.

Som framgått ovan ska den fasta avgiften inte påverka kundens agerande. Det innebär att kunden ska uppfatta denna komponent som en fast del som inte går att påverka.

Anledningen till att avgiften ska vara fast och inte påverkas av kundens beteende är att kostnaderna som den fasta avgiften baseras på inte är beroende av hur mycket el som överförs i nätet, kostnaderna finns oavsett användningen. Om de residuala kostnaderna i stället skulle fördelas utifrån användningen av nätet, uppstår en snedvridning som innebär att kunderna får felaktiga incitament.

Kan elnätsföretaget ta ut en övertrasseringsavgift i samband med den fasta avgiften?

Eftersom den fasta avgiften inte ska ge kunden någon rätt till en viss effekt, utan enbart fördela de residuala kostnaderna, är det olämpligt att tillämpa en övertrasseringsavgift.

Ett bättre alternativ är att fördela de residuala kostnaderna utifrån historisk användning av nätet under en tillräckligt lång tidsperiod, eftersom en sådan fördelning tar lång tid att påverka genom anpassning av energianvändningen. En övertrasseringsavgift strider därmed mot utgångspunkten att den fasta avgiften inte ska baseras på kundens kortsiktiga användning av elnätet och därmed inte påverka kundens beteende i så stor utsträckning.

Exempel på fördelning av de residuala kostnaderna

Ett sätt att fördela de residuala kostnaderna är att använda sig av historiska värden för kundens uppmätta användning av elnätet men under en tillräckligt lång tid för att inte påverka kundens beteende.

Till exempel skulle kundens användning under de senaste 3 åren kunna ligga till grund för vilken kundkategori som kunden ska placeras i. De uppmätta värdena bör då vara så pass många att kunden inte har incitament att ändra sin användning av elnätet på kort sikt.

Även kundkategorierna bör utformas på så sätt att kunden inte får incitament att ändra sitt beteende för att hamna i en kundkategori med en lägre andel av de residuala kostnaderna. Ei anser att breda intervall för kundkategorier är att föredra.