Europeiska kommissionen vill att PPA:er, CFD:er och virtuella hubbar används på grossistmarknaden för el - men vad är det egentligen?

Ett förslag på ny europeisk elmarknadsreform ligger på förhandlingsbordet. Reformen handlar om att skapa en elmarknad där kunderna skyddas mot allt för höga priser samtidigt som EU vill få företagen att öka investeringstakten i ny fossilfri produktion. En del av lösningen som förts fram är olika typer av risksäkringsinstrument som PPA, CFD och virtuella hubbar, men vad innebär de egentligen?

Först en liten bakgrund. Under 2021 och 2022 sköt elpriserna i höjden på den europeiska elmarknaden. En hög efterfrågan på gas, samtidigt som exporten från Ryssland minskade, bidrog till höga elpriser. Många länder använder gas för att producera el, men med en integrerad elmarknaden fick gasen plötsligt en huvudroll även i länder som använder relativt lite gas.

Att bristen på gas får så stor påverkan på elpriset beror på att priset på el sätts genom så kallad marginalkostnadsprissättning. Varje timme matchas utbud och efterfrågan, och den dyraste kilowattimmen som krävs för att möta den samlade efterfrågan blir prissättande den aktuella timmen. Om dyra kraftslag behövs för att alla kunder ska kunna få el den aktuella timmen blir priset högre och när gasen är dyr har det varit den som styrt priset.

Målet: Förutsägbara priser och investeringar i fossilfri ny produktion

Att skippa marginalkostnadsprissättningen har diskuterats i flera sammanhang, men det är inget som finns med i europeiska kommissionens förslag på elmarknadsreform.

Marginalkostnadsprissättning är inte unik för elmarknader utan är ett resultat av prisbildning på en effektiv marknad. Priset sänder en signal till aktörer att öka eller minska produktion och konsumtion. Ett effektivt pris bidrar också till att ge producenter incitament att effektivisera sin verksamhet och minska sina kostnader för att på det viset försöka öka sina marginaler. Med välfungerande marknader får vi alltså korrekta prissignaler.

Det kan dock ta tid innan det fulla resultatet av att aktörer agerar på prissignaler blir synligt på marknaden. Kommissionen föreslår därför ett antal åtgärder för att öka investeringstakten i ny elproduktion, göra elpriserna mer förutsägbara, skydda kunderna mot alltför höga priser och i slutändan, få ett EU som inte är beroende av rysk gas för sin energiförsörjning. En sådan åtgärd är förslag på olika risksäkringsinstrument som syftar till att reducera osäkerheter i marknaden.

Det är handeln på den långsiktiga marknaden, terminsmarknaden, det handlar om

Medlemsländerna är redan idag ganska överens om att den kortsiktiga handeln med el (spotmarknaden) fungerar bra. Däremot finns det en större oenighet om handeln på den långsiktiga marknaden (terminsmarknaden). I nuläget finns en mängd risksäkringsinstrument som används, från börshandlade energiderivat till rena bilaterala avtal. Några länder tycker att handeln på terminsmarknaden fungerar relativt väl, medan andra vill se drastiska förändringar.

Risksäkring används redan idag

Handeln med energiderivat på terminsmarknaden används i hela Europa för risksäkring och är ett komplement till den mer vanliga handeln på spotmarknaden. Det innebär att köpare och säljare ingår ett finansiellt avtal om att en av parterna får handla el till ett visst fast pris under vanligtvis 1–3 år. Handeln sker på elbörsen, som är den officiella marknadsplatsen för handel på elgrossistmarkanden, genom standardiserade kontrakt mellan parterna och där priset är synligt för alla. Kontrakt kan även handlas utanför börsen, bilateralt över disken (over-the-counter, OTC-handel).

Förenklat kan det beskrivas som ett avtal där köparen (till exempel en elhandlare) garanteras ett fast pris på den el som handlas under en viss tid och vet därmed vad hen ska betala för elen fram till att kontraktet löper ut, däremot garanteras inte köparen elleverans eftersom kontraktet endast är finansiellt.

Fördelar med handel på terminsmarknaden är att marknadsplatsen, det vill säga elbörsen, är transparent och att parterna som handlar och avräknas kontrakt där måste godkännas av elbörsen vilket är en garant för att parterna är kreditvärdiga.

De förslagna instrument (PPA, CFD, och hubb-baserade överföringsrättigheter) kommer att samspela med den risksäkring som idag är vanlig på den finansiella terminsmarknaden.

Risksäkringsinstrument för att förbättra marknaden

Europeiska kommissionens elmarknadsreform har som nämnts tre syften: Skydda konsumenterna, främja investeringar i förnybar energi och göra energipriserna mer förutsägbara.

Med det i åtanke så är en av de stora frågorna vilka ytterligare verktyg som behövs för att uppnå målen. Det är där diskussionen om olika risksäkringsinstrument kommer in. I förslaget på elmarknadsreform lyfter EU-kommissionen fram tre risksäkringsinstrument som de anser måste få bättre förutsättningar:

1. PPA – Power Purchase Agreement

Power Purchase Agreements eller PPA:er är ett elköpsavtal mellan två parter. Kontrakten innebär att en köpare (till exempel en stor industri) förbinder sig att köpa el direkt av en producent (till exempel ett vindkraftverk), under en viss tid, vanligtvis 10–20 år. Avtalen är ofta komplexa och skräddarsys för den aktuella överenskommelsen.

Fördelen med avtalen är att de främjar investeringar eftersom det finns en köpare som i sin tur garanterar köp av den el som produceras under en lägre tid. Det kan enligt EU-kommissionen underlätta finansiering och göra att fler aktörer väljer att investera i ny produktion. Gröna ursprungsgarantier kopplade till PPA:er är också ett viktigt incitament för industrin att teckna PPA:er för att visa att de är miljövänliga.

Nackdelen med PPA:er är att det inte finns några standardkontrakt och ingen insyn eftersom de inte hanteras via en transparent marknadsplattform, såsom en elbörs, utan mellan två parter. Det finns heller ingen marknadsplats som är garant för att parterna är kreditvärdiga, vilket gör att detta instrument kan vara förenat med ekonomiska risker för båda parterna.

PPA:er finns på marknaden och används redan. Det nya i kommissionens förslag är att den föreslår att medlemsstaterna ska säkerställa att det finns instrument som till exempel statliga garantier alternativt bankgarantier, för de som tecknar ett PPA-avtal. Det skulle innebära att staten går in som garant och minskar risken, om en av parterna tappar sin kreditvärdighet, vilket skulle kunna bidra till fler investeringar i ny produktion.

2. CFD – Contracts for Difference (dubbelsidiga prisskillnadskontrakt)

Contracts for Difference eller CFD, är statliga kontrakt som ska säkerställa att en producent alltid får betalt med en viss summa för den el den producerar – en slags minimiintäkt för sin produktion. Som ett exempel: en vindkraftsproducent har ett avtal med staten om att få 80 öre per kilowattimme för producerad el. Producenten kan om det går, sälja sin el på spotmarknaden för 90 öre, men får då betala 10 öre till staten. Kan producenten bara sälja elen för 70 öre på spotmarknaden får producenten 10 öre från staten. Därför kallas det dubbelsidiga CFD:er. Producenten är i exemplet alltid garanterad 80 öre/kilowattimmen för sin producerade el.

Kommissionens tanke med att införa regler om CFD:er är att staten, när elpriserna skjuter i höjden, ska kunna använda mellanskillnaden som den får in av producenten till att kompensera kunderna för höga elpriser.

Syftet med CFD:er är att ge investerare signaler som är långsiktiga och som bidrar till att fler vill satsa på ny produktion. CFD:er är, enligt kommissionens förslag det stödverktyg medlemsstaterna bör använda om de väljer att stödja nya investeringar i vind, sol, geotermisk energi, vattenkraft utan vattenmagasin, eller kärnkraft.

CFD:er är dock det risksäkringsinstrument som påverkar marknaden mest om det införs på det sätt som kommissionen föreslagit eftersom det är en statlig subvention, vilket gör att priset som producenten garanteras riskerar att ligga högre än medelpriset på en marknad där inga typer av stödsystem/subventioner används. Det finns också utmaningar gällande hur CFD:er kan utformas för att elproducenten inte ska förlora incitament att anpassa produktion efter behov, eftersom producenten alltid är garanterad en viss summa för den el som produceras. Samma resonemang gäller för konsumenterna där vetskapen om ekonomisk kompensation för höga elpriser kan medföra att moroten att anpassa och/eller minska sin energiförbrukning kan gå förlorad.

Vad gäller skyddet för konsumenter så ser förutsättningarna olika ut i olika länder. I Sverige fick elkunderna under 2022 och våren 2023 då elpriset varit ovanligt högt i efterhand kompensation i form av ett tillfälligt elstöd. Den vanliga ordningen är annars att ekonomiskt utsatta hushåll, som exempelvis inte kan betala sin elräkning, skyddas genom möjligheten att ansöka om försörjningsstöd via sin kommun. I vissa andra länder kan utsatta kunder istället vara berättigade till att betala en reducerad avgift för sin el.

I Sverige används inte CFD:er idag, men i till exempel Storbritannien, Spanien och Frankrike finns redan CFD:er som ett stödsystem för ny kraftproduktion. CFD:er för att kompensera konsumenterna mot höga priser är dock något nytt i kommissionens förslag. I praktiken innebär det att staten, som är motpart i avtalet med elproducenterna, kan använda mellanskillnaden som uppstår mellan marknadspris och avtalat pris för att kompensera konsumenterna vid höga elpriser.

3. Nya överföringsrättigheter med virtuella hubbar

Elpriset förändras inte bara över tid, utan kan också variera mellan elområden på grund av begränsningar (flaskhalsar) i överföringskapaciteten. Utanför Norden är överföringsrättigheter vanliga som risksäkringsinstrument mot prisändringar mellan elområden. I nuläget kan överföringsrättigheter bara användas för risksäkring mellan två närliggande elområden där systemoperatörerna (TSO) är motparterna. Dessutom är avtalen begränsade till högst ett år. För att göra överföringsrättigheter till mer långsiktiga risksäkringsinstrument för att hantera ett elpris som varierar över tid och mellan elområden föreslår kommissionen nya typer av överföringsrättigheter med virtuella hubbar och längre avtal (upp till tre år).

I Norden används andra risksäkringsinstrument än i övriga Europa. Här använder marknadsaktörer energiderivat som systempriskontrakt vilka kompletteras med EPAD-kontrakt för att täcka prisskillnaden mellan elområden. Systempriset är ett referenspris beräknat utifrån att elen hade kunnat transporteras utan överföringsbegränsningar över Norden. EPAD-kontrakt i sin tur visar mellanskillnaden mellan pris i ett elområde och systempriset.

I resten av Europa använder marknadsaktörer överföringsrättigheter i stället för EPAD-kontrakt för risksäkring mellan elområden. Skillnaden är att överföringsrättigheter inte är en börshandlad produkt och i stället utfärdas av systemoperatörerna (TSO).

Kommissionens förslag om att införa virtuella hubbar är inspirerad av det nordiska systemet med ett referenspris (som i Norden är systempriskontrakt) och en produkt kopplad till referenspriset för att täcka prisskillnader mellan elområden.

Förslaget syftar till att genom nya instrument skapa tillräcklig likviditet vilket normalt sett annars blir resultatet av effektiv handel på marknaden. Förslaget innebär en ändring av det underliggande värdet av överföringsrättigheter. I nuläget täcker överföringsrättigheter skillnader i priset mellan två närliggande elområden, till exempel mellan Portugal och Spanien där likviditet kan bli en utmaning. För att öka likviditet kommer de nya överföringsrättigheterna att täcka mellanskillnaden i priset mellan ett elområde och en virtuell hubb som i praktiken blir en samling av flera elområden (liknande som systempriset i Norden). Utfallet kan bli att likviditeten ökar eftersom hubbprodukter och överföringsrättigheter kompletterar varandra.

Vad händer med förslagen?

Senast den 23 maj kunde länder och andra intressenter inom EU lämna synpunkter på kommissionens förlag på elmarknadsreform, där bland annat förslagen på risksäkringsinstrument finns med. För närvarande förväntas medlemsstaterna att enas om en gemensam inställning till kommissionens förslag innan det svenska ordförandeskapet inom EU avslutas den 1 juli. Efter sommaren förväntas förhandlingarna mellan Europeiska rådet, Europaparlamentet och Europeiska kommissionen att fortsätta med reformen för att ha lagstiftningen ska kunna beslutas i februari 2024.