Ett monopol
Bakgrunden är att elnäten i Sverige drivs som monopolverksamheter. Helt enkelt för att det inte skulle vara försvarbart ur ett samhällsekonomiskt perspektiv att ha parallella nät på en och samma plats. Därför är det endast ett företag som får tillstånd av Ei att bedriva elnätsverksamhet inom ett område eller för en viss sträcka.
För att inte elnätsföretagen ska kunna utnyttja sin monopolsituation övervakas elnäten av Ei. Här finns många frågor. Vad är rimligt för en kund att betala för att få el levererad? Och hur stora intäkter krävs för att det ska vara lönsamt för ett företag att bedriva och utveckla sin verksamhet? Enkelt beskrivet är det dessa frågor som elnätsreglering handlar om.
Regleringen är ett substitut för den konkurrens som inte finns. Men det som på ytan är ganska lätt att förklara, är komplicerat när det kommer till detaljerna.
Regleringen utvecklas
Under tio år på Ei har Tony Rosten varit med om att skrota en reglermodell, följt arbetet med att ta fram den första modellen för förhandsregleringen och medverkat till att i flera omgångar föreslå förbättringar till regeringen. Däremellan har det varit domstolsprocesser, dialoger och samtal med berörda aktörer.
– När Ei bildades 2008 visste vi att nya regler för hur elnätsverksamhet skulle regleras var på väg. Samtidigt kunde vi konstatera att den reglermetod som funnits sedan 2003 och som kallades för nätnyttomodellen hade havererat.
Ett stort antal ärenden låg i domstol och vi såg helt krasst inte att vi skulle kunna ha någon framgång i domstol. Dessutom fanns det en begränsad nytta med att få fram avgöranden i domstol med tanke på att en helt ny reglering var på väg. Men vi ville inte bara avbryta våra tillsynsärenden som handlade om stora belopp där myndighetens uppfattning var att nätföretagen haft för höga avgifter under några år. Det kändes också svårt att börja utveckla en ny reglering utan att avsluta det gamla. Det var som ett moment 22, säger Tony Rosten.
Det blev en oortodox lösning på problemet. Efterhand växte det fram en idé om att Ei borde försöka komma överens med företagen. Det visade sig inte vara helt okomplicerat. Det tog närmare ett halvår att resa runt och förhandla med de nätföretag där det fanns stora avvikelser i uppfattningen mellan nätföretag och myndighet. Och till slut blev det en uppgörelse med företagen.
– Vi kände oss nöjda med att de nätföretag som omfattades åtog sig att sänka sina avgifter med 140 miljoner kronor. I och med det drog företagen tillbaka sina överklaganden och vi kunde avsluta våra tillsynsärenden och därmed lägga all kraft på att börja utveckla en ny modell för reglering av företagens intäkter.
Reglering för fyra år i taget
År 2009 la regeringen fram en proposition om förhandsreglering, vilket innebar att företagens intäktramar skulle beslutas i förväg för fyra år i taget.
– Det fanns en stark förhoppning på myndigheten om att det nu skulle bli tydligare och enklare. Det var en väldigt kort tid som Ei fick på sig att förbereda en ny reglermodell, ta fram föreskrifter, inrapporteringssystem och sedan slutligen fatta runt 180 intäktsramsbeslut. Mot den bakgrunden tycker jag att Ei lyckades väl. I efterhand kan vi ändå konstatera att det absolut inte blev enkelt. De processer som förts i domstol har varit utomordentligt komplicerade, säger Tony Rosten.
Priser debatterades
De första besluten om intäktsramar för elnät togs 2011. I början av året hade en mycket intensiv debatt om elpriset blossat upp. Till viss del beroende på att elhandelspriset var högt då vintern var kall och flera kärnkraftsreaktorer var tagna ur drift. Och därutöver påverkade beslutet om att dela in Sverige i elområden också debatten. Det innebar bland annat att elpriset skilde sig i olika delar av Sverige.
Inför att Ei skulle fatta beslut om de totala avgiftsnivåerna för elnätsföretagen för åren 2012–2015 utvidgades elprisdebatten till att handla även om elnätspriser. Det var stora rubriker i tidningarna och Ei svarade på frågor från medier i stort sett dagligen. På ena sidan i debatten stod kundorganisationer och hushåll som tyckte att priserna var för höga, på den andra sidan stod flera elnätsföretag som ansåg att avgiften var rimlig för den tjänst de levererade. I mitten stod tillsynsmyndigheten, det vill säga Ei.
– Man kan väl säga att ingen var riktigt nöjd, konstaterar Tony Rosten.
Fortsatta domstolsförhandlingar
Sedan förhandsregleringen infördes har den utvecklats successivt i flera steg och numera ställs bland annat högre krav på leveranskvalitet, leveranssäkerhet och effektivisering av elnäten. Däremot är tvistefrågan som var aktuell redan för tio år sedan, om hur hög avkastning som kan anses vara rimlig för elnätsföretagen, minst lika aktuell idag som tidigare. De senaste åren har domstolsförhandlingar blivit vardag och uträkningsmetoder och modeller har synats i detalj.
Utslagen i domstol har inneburit att intäktsramarna höjts och elnätsföretagen fått möjlighet att ta ut långt högre avgifter av sina kunder än vad Ei beslutat om. Ei har också vänt sig mot att domstolen inte haft ekonomiska experter till sin hjälp i dessa mål, trots att det rör sig om komplicerade ekonomiska frågor och stora värden.
Nytt regeringsuppdrag 2017
I december 2016 fick Ei i uppdrag av regeringen att ge förslag på tydligare regler för elnätsföretagens intäktsramar. I oktober 2017 lämnade Ei sitt förslag till regeringen.
Åsikterna om elnätsregleringen har gått isär och under vissa perioder har Ei, elnätsföretagen och kundorganisationerna stått i varsin ringhörna. Men det har också lett till förbättringar och konstruktiva dialoger.
– Att det finns en spänning mellan Ei och företagen är naturligt, eftersom vi är en tillsynsmyndighet. Det har ibland varit hårda ord med flera av företagen i domstol, men i vardagen har vi lyckats med att ha en väldigt bra dialog, vilket jag är glad över. Något annat hade inte gynnat någon, säger Tony Rosten.
Hur regleringen kommer att utvecklas de närmaste tio åren återstår att se.