Ja det är samma. När man utvecklar regler inom EU kan man göra det på två sätt, båda sätten resulterar i en Kommissionsförordning.

Antingen ber EU-kommissionen ACER och ENTSO att ta fram förslag till nya regler. Eller så föreslår EU-kommissionen regler efter konsultation med ACER och ENTSO.

Därefter slutför kommittén (se artikel 68 i (EU) 2019/944) arbetet, det vill säga förhandlar och bearbetar texten. Sedan godkänns reglerna av Europeiska parlamentet och rådet. Slutligen antas reglerna av EU-kommissionen och publiceras i Europeiska unionens tidning.

En EU-förordning gäller direkt när den har trätt i kraft, medan ett direktiv beskriver vilket resultat som ska uppnås på en utsatt tid. Ett direktiv måste genomföras i nationell rätt.

EU-direktiv

Ett EU-direktiv har som mål att harmonisera medlemsländernas nationella lagstiftning på något område, exempelvis energi. Direktivet föreskriver vilket resultat medlemsländerna ska uppnå men lämnar åt respektive medlemsland att avgöra hur. Om ett medlemsland (t ex Sverige) anser sig redan ha de bestämmelser som föreskrivs i direktivet kan man bara hänvisa till de befintliga bestämmelserna. Observera att i direktivet står det när det senast ska vara genomfört (målet ska vara uppnått) och om det inte är det till utsatt tid så gäller direktivet med så kallad "direkt effekt".

EU-förordningar

En EU-förordning som har trätt i kraft blir en del av den nationella lagstiftningen och gäller direkt och likadant i alla medlemsländer. Det vill säga att förordningen är "direkt tillämplig". Om det visar sig att medlemslandets nationella bestämmelser strider mot en gällande förordning är det förordningen som gäller.

Förkortningarna bygger på den engelska namnet för respektive förordning. Här nedan hittar du kortversionen av namnet på engelska.

• Capacity Allocation and Congestion Managment (CACM)
• Electricity Balancing (EB)
• Forward Capacity Allocation (FCA)
• Requirement for Generators (RFG)
• Demand Connection Code (DCC)
• High Voltage Direct Current (HVDC)
• System Operations (SO)
• Emergency and Restoration (ER)

Inom EU har vi bestämt att vi behöver en gemensam inre marknad för el (och en för gas), och arbete pågår för att uppnå en gemensam energi- och klimatpolitik.

EU genomför därför ett arbete med att ta fram och besluta om gemensam lagstiftning. Nuvarande elmarknadsdesign är baserad på bestämmelserna som antogs 2009 (det tredje inre marknadspaketet) och 2019 (ren energi åt alla).

I bestämmelserna anges att ett antal regler, nätföreskrifter, ska tas fram inom vissa områden (se artikel 8.6 i förordningen (EG) 714/2009). Reglerna syftar också till ökad effektivitet, konkurrenskraftiga priser, högre kvalitet på tjänsterna och bidrar även till försörjningstrygghet och hållbarhet (se skäl 1 i direktiv 2009/54/EG).

Reglerna omfattar gränsöverskridande nätfrågor och marknadsintegrationsfrågor och ska inte påverka medlemsstaternas rätt att fastställa nationella regler som inte har någon inverkan på den gränsöverskridande handeln (se artikel 8.7 i (EG) 714/2009).

I varje förordning förklaras begrepp och termer i de inledande artiklarna i respektive förordning. Där anges också vilka definitioner från andra förordningar som gäller.

Till exempel i RFG, artikel 2, anges att i förordningen gäller definitionerna i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU, artikel 2 i förordning (EG) nr 714/2009, artikel 2 i CACM, artikel 2 i kommissionens förordning (EU) nr 543/2013 (3) samt artikel 2 i direktiv 2009/72/EG.

ENTSO-E har en ordlista (glossary) där alla definitioner kan återfinnas med hänvisning till den förordning där de definieras (informationen är på engelska).

Nej, vi kommer inte att ta fram någon handbok över förordningarna. Eftersom förordningarna är gällande som lagstiftning, ligger ansvaret hos respektive berörd aktör. Däremot hjälper vi gärna till genom att ge information via vår webbplats, deltar på branschmöten och liknande aktiviteter. Du har också alltid möjlighet att ställa frågor till oss.

Allt eftersom att Ei fattar beslut i olika ärenden kommer regelverket att förtydligas. Däremot kan vi inte uttala oss om tillämpningen innan ett ärende har kommit in till oss och vi formellt har prövat frågan. Ett sådant ärende kan exempelvis vara en ansökan om ett undantag eller ett förslag till metod.

I bland konsulterar vi aktörerna genom samråd eller erbjuder seminarietillfällen, i syfte att ge aktörerna möjlighet att sätta sig in i frågan och för att samla underlag inför Ei:s beslut. Vi har också kontakt med Energiföretagen Sverige, dels för att fånga in frågeställningar från branschen, dels för att diskutera igenom hur vi på bästa sätt når ut till berörda aktörer med viktig kunskap.

Att vi konsulterar eller har seminarium ger aktörerna möjligheter att sätta sig in i frågan både på en övergripande nivå men också detaljerat. Samtidigt får vi ett bättre underlag inför beslut. Vi informerar också kontinuerligt via vår webbplats både genom våra webbnyheter eller specifika sidor om nätföreskrifter och kommissionsriktlinjer för el och gas.

Ei har under 2018 publicerat en rapport och en broschyr som på ett enkelt sätt sammanfattar hur de nya EU-förordningarna kommer påverka den svenska energimarknaden för el och gas.

Här kan du ta del av rapporten och broschyren

Begrepp och termer förklaras oftast i de inledande artiklarna för respektive förordning. I inledningen hittar man även vilka definitioner från andra förordningar som gäller, och vilka undantag som finns kring tillämpningen av förordningen.

Ei är tvistlösande myndighet, se artikel 7.8 i RfG, artikel 6.8 i DCC, artikel 5.8 i HVDC, artikel 6.10 i SO och artikel 4.8 i ER. Om man exempelvis inte är överens med nätföretaget är det till Ei man vänder dig. Kontakta oss via e-post

I varje förordning finns en artikel om kostnadsersättning. Kostnader som Ei bedömer vara rimliga, effektiva och proportionella ska täckas genom nättariffer eller andra lämpliga mekanismer.

En förordning träder i kraft 20 dagar efter det publiceras i Europeiska unionens officiella tidning (EUT). I förordningen beskrivs sedan när de olika reglerna ska börja tillämpas. En del regler tillämpas direkt, andra tillämpas senare.

Vem som är betydande elanvändare eller betydande nätanvändare beror på vilken förordning frågan avser. I varje förordning beskrivs tillämpningsområdet, och där anges vem eller vilka som omfattas av förordningen. I till exempel SO beskrivs detta i artikel 2.1–2.5 och i DCC beskrivs i artikel 3 vilka som omfattas av förordningens krav om anslutning.

Förordningarna har olika datum för när de träder i kraft och när olika krav ska genomföras. Detta beskrivs i slutet av varje förordning.

På ENTSO-E:s webbplats finns en plan för genomförande av till exempel förordningen SO, läs mer här. Här finns även tidplaner för genomförande av de andra förordningarna (informationen är på engelska)

Dessutom informerar vi genom Ei:s webbplats om de ärenden vi enligt förordningarna ska besluta om (och har beslutat eller kommer att besluta om). Läs mer här.

Ja, Ei ska ansvara för tillsynen i enlighet med direktivet 2019/944 (artikel 59) och de regelverk som följer på detta direktiv. Läs mer om den tillsyn Ei gör i tillsynsplanen

De tre förordningar om elmarknadsfrågor (CACM, FCA och EB) anger regler med syfte att åstadkomma en inre elmarknad och få den att fungera.

De två förordningarna om drift av elnäten (SO och ER) av elnäten handlar om regler för att elsystemet ska fungera med hög driftsäkerhet. Därmed kompletterar förordningarna varandra.

I de olika förordningarna anges hur beslut om metoder och villkor ska hanteras.

Det finns tre olika alternativ.

• Vissa beslut ska endast tas på nationell nivå. I Sverige är det Ei som fattar dessa beslut.
• Andra beslut ska godkännas av alla tillsynsmyndigheter i regionen, då är det samarbetsorganisationen NordREG som samordnar. Men Ei fattar ett eget beslut.
• En del beslut ska godkännas av alla tillsynsmyndigheter inom EU och i så fall samordnas detta av ACER (den europeiska myndigheten, läs mer om dem i förordningen 2019/942, genom arbetsgrupper där Ei deltar. Men Ei fattar ett eget beslut.

Varje tillsynsmyndighet ska fatta sina egna beslut. Om de olika tillsynsmyndigheterna i regionen eller i EU inte kan nå en överenskommelse om att godkänna metod eller villkor, om det krävs, så beslutar ACER enligt särskild ordning (se artikel 5 i förordningen (EG) 2019/942) och även till exempel artikel 6.8 i förordningen SO).

I de olika förordningarna anges vid vilka tidpunkter en viss metod ska finnas och lämnas in till tillsynsmyndigheten (Ei). Transmissionsnätsföretagen och tillsynsmyndigheterna arbetar med dessa datum som mål. Det betyder att dessa tidsramar gäller och att det endast är under särskilda omständigheter som avsteg görs från de tider som gäller enligt förordningarna.

Ei anser att om det vid jämförelse med originalversionen klart framgår att det blivit fel i den svenska textversionen bör hänsyn tas till detta. Den svenska textversionen är giltig då svenska är ett av de officiella språken inom EU. Den som hittar ett sådant fel kan rapportera det till Miljö- och energidepartementet eller till Ei.

Förordningen ER syftar till att värna om driftsäkerheten och anger därför vad ska göras i händelse av en stor störning och vid återuppbyggnad av nätet.

Till exempel anges specifika krav vad gäller hur transmissionsnätsföretaget hanterar eventuellt nöddrifttillstånd, nätsammanbrott och återuppbyggnadstillstånd.

Förordningen anger även krav för hur samordning av systemdriften i hela europeiska unionen ska ske i samband med eventuellt nöddrifttillstånd, nätsammanbrott och återuppbyggnadstillstånd.

Den regionala säkerhetssamordnaren definieras i förordningen SO som en eller flera enheter som ägs eller kontrolleras av transmissionsnätsföretag, i en eller flera kapacitetsberäkningsregioner, och som utför uppgifter med koppling till den regionala samordningen av transmissionsnätsföretagen (artikel 3.89).

De uppgifter de har beskrivs i SO och ER och är bland annat att senast den 1 mars utarbeta en årlig rapport och överlämna den till ENTSO-E.

Här kan du läsa om den nordiska regionala säkerhetssamordnaren

I kommissionsriktlinje för drift av stamnätet, SO anges att det är varje transmissionsnätsföretag som i samordning med distributionsnätsföretagen och de betydande nätanvändarna ska fastställa ramarna för bestämmelsen om datautbyte samt omfattningen av datautbytet.

Ei kommer att meddela föreskrifter om datautbyte enligt artikel 40.5 i SO.

Datautbytet gäller följande uppgifter:

• strukturella data
• planerings- och prognosdata
• realtidsdata
• uppgifter enligt vissa andra artiklar i förordningen

För kraftparksmoduler av typ A och B fastställer EIFS2018:2 och RfG inga krav på förmåga till reaktiv effekt som en del av ytterligare spänningsstabilitetskrav. Enligt artikel 20.2 a i RfG har dock det berörda nätföretaget rätt sätta krav på förmågan hos en kraftparksmodul av typ B att tillhandahålla reaktiv effekt.

För kraftparksmoduler av typ C och D gäller kraven enligt 5 kap. 2–3 §§ i EIFS2018:2 om inte det berörda nätföretaget meddelar en annan kravbild. Kravbilden ska vara enligt artikel 21.3 b och c i RfG.

För havbaserade kraftparksmoduler av typ A, B, C och D gäller kraven i 6 kap. 2–3 i EIFS2018:2 vad gäller förmåga till reaktiv effekt som en del av ytterligare spänningsstabilitetskrav om inte det berörda nätföretaget meddelar en annan kravbild. Kravbilden ska vara enligt artiklarna 21.3 b, 21.3 c och 25.5 i RfG.

För synkrona kraftproduktionsmoduler av typ A och B fastställer EIFS 2018:2 och RfG inga krav på förmåga till reaktiv effekt som en del av ytterligare spänningsstabilitetskrav. Enligt artikel 17.2 a i RfG har dock det berörda nätföretaget rätt att sätta krav på förmågan hos en synkron kraftproduktionsmodul av typ B att tillhandahålla reaktiv effekt.

För synkrona kraftproduktionsmoduler av typ C och D gäller kraven enligt 4 kap. 8–9 §§ i EIFS2018:2 om inte det berörda nätföretaget meddelar en annan kravbild. Kravbilden ska vara enligt artikel 18.2 b och c i RfG.

Enligt artikel 6.3 i RfG ska ägaren av en kraftproduktionsanläggning, systemansvarig för industrianläggningen och berört nätföretag, vars nät är anslutna till nätet inom industrianläggningen, ha rätt att enas om villkoren för bortkoppling av sådana kraftproduktionsmoduler tillsammans med kritiska laster, som säkerställer produktionsprocesser, från nätföretagets nät. Utövandet av detta ska samordnas med Svenska kraftnät.

Det finns även fall enligt artikel 6.4 i RfG där kraftproduktionsmoduler som ingår i nät inom industrianläggningar undantas från vissa krav.

Nej, i Sverige finns inga krav på att kraftparksmoduler måste ha syntetisk tröghet motsvarande den möjlighet som finns för typ C och D i artikel 21.2 i RfG.

I artikel 30.2 h i RfG framgår att även ägaren av till exempel en solcellsanläggning ska skriva under installationsdokumentet "Kontaktuppgifter för ägaren av kraftproduktionsanläggningen och för installatören, samt deras underskrifter". En underskrift kan vara en elektronisk underskrift eftersom den har samma rättsliga status som en handskriven underskrift och därmed kan ersätta en handskriven underskrift.

Det finns just nu, hösten 2020, inga regler för anslutning av lagring annat än för pumpkraftstationer i RfG respektive DCC. Det finns inte några regler om anslutning av lagring i Ei:s anslutningsföreskrifter, EIFS 2018:2 och EIFS 2019:6.

I RfG finns regler för synkrona kraftproduktionsmoduler och för kraftparksmoduler. I reglerna för anslutning av produktion, dvs. RfG och EIFS 2018:2, är det storleken på den synkrona kraftproduktionsmodulen respektive kraftparksmodulen, det vill säga typ A-D (och spänningen i anslutningspunkten), som avgör vilka krav som gäller.

Storleken på kraftproduktionsmodulerna för de olika typerna bestäms i RfG (artikel 5).

Typindelningen är oberoende av hur elen produceras och beror endast på storlek och spänning. Till exempel kan en modul av typ A vara ett vindkraftaggregat eller ett gasturbinaggregat vars maximala kontinuerliga effekt är minst 0,8 kW och under 1,5 MW.

En modul av typ B kan t.ex. vara en vattenkraftstation med en maximal kontinuerlig effekt om minst 1,5 MW och under 10 MW. En modul av typ C kan vara till exempel en vattenkraftstation eller en vindkraftgrupp med en maximal kontinuerlig effekt om minst 10 MW men under 30 MW.

En modul av typ D kan vara till exempel en vattenkraftsstation eller kärnkraftsaggregat med en maximal kontinuerlig effekt om minst 30 MW.

Om solcellsanläggningen är ny och den installerade effekten är 0,8 kW eller mer tillämpas förordningen RFG. Artikel 5 i RfG och Ei:s föreskrifter (EIFS 2018:2 kap. 2 § 2) kategoriserar anläggningar anslutna till nät med lägre spänning än 110 kV utifrån installerad effekt.

Om den installerade effekten på solcellerna är mellan 0,8 kW och under 1500 kW kategoriseras anläggningen som typ A. De allra flesta solcellssystem tillhör denna kategori.

De krav som gäller för anläggningar av typ A är de allmänna kraven specificerade i artikel 13 RFG och de generella nationella kraven i 3 kap. 1-9 §§ EIFS 2018:2.

• Läs mer om RFG här

Om en kraftproduktionsmodul av typ C eller D har ändrats i sådan omfattning att dess anslutningsavtal kan behöva ses över grundligt ska ägaren kontakta den berörda nätägaren. Den berörda nätägaren gör då en bedömning, är det en modernisering med stor omfattning ska de meddela Ei, ett visst underlag behöver följa med detta meddelande. Ei kommer då att utreda frågan.

Det som är avgörande för Ei:s bedömning är om ombyggnationen påverkar den tekniska förmågan hos anläggningen så mycket att det krävs ett nytt anslutningsavtal. I vilken mån en anläggning efter ombyggnad ska omfattas av de nya reglerna kommer att avgöras från fall till fall.

Om Ei inte kan fatta beslut på den information som finns i ärendet kommer Ei att begära komplettering av Svenska kraftnät och/eller ägaren av kraftproduktionsmodulen. Ei kan inte göra förhandsbedömningar om utfall av en sådan utredning.

Ei kan inte uttala sig om handläggningstiden för den här typen av ärenden.

Läs mer här om hur du meddelar Ei om en befintlig kraftproduktionsmodul byggs om.

Generellt är svaret nej, det är inte tillåtet att införa strängare krav som går längre än de krav som anges i förordningen.

En förordning beslutad inom EU gäller direkt som svensk lag. I vissa fall tar varje medlemsland, exempelvis Sverige, fram särskilda detaljföreskrifter på området som komplement till förordningen.

En standard är en branschpraxis och är frivillig. Vad som står i en EU-förordning, som exempelvis RFG, gäller alltid före något som tagits fram i en standard eller branschpraxis

Förordningen gäller inte för befintliga slutna distributionssystem (se artikel 3 och 4 i DCC).

Men, ett befintligt och slutet distributionssystem som tillhandahåller tjänster avseende efterfrågeflexibilitet till ett nätföretag kan omfattas om det slutna distributionssystemet har en anslutning vars spänningsnivå överstiger 1 000 V.

Likaså kan förordningen gälla om det slutna distributionssystemet har modifierats i sådan utsträckning att dess anslutningsavtal måste ses över grundligt. Läs mer i artikel 4 i DCC.

Artikel 27 i DCC refererar till olika tjänster för efterfrågeflexibilitet som kan tillhandahållas till nätföretagen av förbrukare. Till exempel smart laddning av elfordon kan enligt artikel 27 tolkas som tjänst för efterfrågeflexibilitet, om anläggningen som levererar tjänsten uppfyller bestämmelserna i artikel 28.2 och 29.2 i DCC. Observera att den som säljer tjänster för efterfrågeflexibilitet även måste uppfylla andra krav än kraven i DCC. Det här svaret är bekräftat av ESC.

Ei får se över och ändra kriterierna för att bevilja undantag som mest en gång per år, om myndigheten anser att det är nödvändigt på grund av förändrade omständigheter som beror på att systemkraven har utvecklats. Om kriterierna ändras gäller de inte för en påbörjad ansökan om undantag, se artikel 61.2 i RfG, artikel 51.2 i DCC och artikel 78.2 i HVDC.

ACER, eller EU-kommissionen får begära att Ei ändrar kriterierna om kommissionen anser att de inte överensstämmer med förordningen. Dessa eventuella ändringar av kriterierna påverkar inte beslutade undantag. Se artikel 61.1 i RFG, artikel 51.1 i DCC och artikel 78.1 i HVDC.

Slutet distributionssystem definieras i förordningen DCC (artikel 2.5) som:

Ett distributionssystem klassificerat som ett slutet distributionssystem vilket distribuerar el inom en geografiskt avgränsad industriell eller kommersiell plats eller plats där gemensamma tjänster tillhandahålls och som inte levererar el till hushållskunder (med vissa förbehåll vad gäller hushållskunderkunder).

Enligt direktivet kan medlemsstaten låta myndighet klassificera slutet distributionssystem (se artikel 38 i direktiv (EU) 2019/944), men Sverige har inte utnyttjat denna möjlighet.

En kraftproduktionsmodul av typ A som byggs om till typ B berörs inte av RfG. En typ A eller B som byggs om till C eller D omfattas efter beslut av Ei enligt reglerna om modernisering i artikel 4.1.a.

Detta beskrivs i förordningen RFG - RFG fastställer regler som anger kraven för nätanslutning av kraftproduktionsanläggningar, det vill säga synkrona kraftproduktionsmoduler, kraftparksmoduler och havsbaserade kraftparksmoduler, till det sammanlänkade systemet (se artikel 1 och 2).

• En kraftproduktionsanläggning är en anläggning som omvandlar primärenergi till elektrisk energi och som består av en eller flera kraftproduktionsmoduler som är anslutna till ett nät vid en eller flera anslutningspunkter.
• En kraftproduktionsmodul är antingen en synkron kraftproduktionsmodul eller en kraftparksmodul. En kraftparksmodul är en eller flera elproduktionsenheter som antingen är asynkront anslutna till nätet eller anslutna via kraftelektronik, och som dessutom har en enda anslutningspunkt till ett transmissionsnät, ett distributionsnät (inklusive slutet distributionsnät) eller ett system för högspänd likström.

RFG definierar inte vad som avses med "omfattande modernisering".

Enligt ESC specificeras det i artikel 4.1.a att en modernisering som påverkar den tekniska förmågan hos en kraftproduktionsmodul typ C eller D ska meddelas till det berörda nätföretaget eftersom det kan medföra att anslutningsavtalet måste skrivas om.

Förordningen anger att frågan ska diskuteras av tillsynsmyndigheten från fall till fall. Detta innebär att tillsynsmyndigheten kan besluta att en modernisering eller utbyte som påverkar den tekniska förmågan är en omfattande modernisering.

RFG tillämpas på nya kraftproduktionsmoduler som anses vara betydande enligt artikel 3.1 och i artikel 5 i RFG anges vilka som anses vara betydande.

Förordningen gäller inte för befintliga kraftproduktionsmoduler, utom i vissa fall som räknas upp i artikel 4.1. Ett sådant fall är när kraftproduktionsmodul av typ C eller D har ändrats i sådan omfattning att dess anslutningsavtal måste ses över grundligt så att omfattningen av moderniseringen eller utbytet av utrustning är sådan att ett nytt anslutningsavtal krävs.

För nya kraftproduktionsmoduler gäller reglerna i RFG och EIFS 2018:2. I de fall en befintlig kraftproduktionsmodul tidigare berörts av Svenska kraftnäts föreskrifter, SvKFS 2005:2, gäller dessa föreskrifter tills den byggs om

Befintliga kraftproduktionsmoduler omfattas inte av kraven i RFG. Vad som avses med befintliga produktionsmodul anges i förordningen RFG, artikel 4.2.

Enligt artikel 7.4 i RFG i ska transmissionsnätsföretaget inom två år lämna in ett förslag till generellt tillämpliga krav eller till metoder för att beräkna eller fastställa dessa krav till det tillsynsmyndigheten för godkännande, senast maj 2018.

En förordning beslutad inom EU gäller direkt som svensk lag. I vissa fall tar varje medlemsland, exempelvis Sverige, fram särskilda detaljföreskrifter på området som komplement till förordningen.

En standard är en branschpraxis och är frivillig. Vad som står i en EU-förordning, som exempelvis RFG, gäller alltid före något som tagits fram i en standard eller branschpraxis.

Anslutningsavtal definieras i artikel 2.14 i förordningen om krav för nätanslutning av generatorer RFG som ett avtal mellan det berörda nätföretaget och ägaren av den anslutande anläggningen/systemet, och som det avtal som anger den aktuella placeringen och de särskilda tekniska kraven för berörd anläggning/system.

Enligt förordningarna om krav för nätanslutning av generatorer RFG, för anslutning av förbrukning DCC och med krav för nätanslutning av system för högspänd likström av kraftparksmoduler HVDC, kan Ei återkalla ett beslut om att bevilja ett undantag om omständigheterna och de underliggande orsakerna inte längre gäller.

Ett beslut kan även återkallas på motiverad rekommendation från den europeiska kommissionen eller motiverad rekommendation från ACER, se artikel 65.2 i RFG, artikel 55.2 i DCC och artikel 83.2 i HVDC.

Kriterier för undantag kan vara antingen generella eller (plats)specifika.

Att kriterierna är generella innebär att de gäller för alla anläggningar av samma typ som ansluts, oavsett var de är placerade i nätet. Ett exempel på generella kriterier kan vara att anläggning ska vara tålig mot snabba frekvensändringar, se artikel 13 i RFG. De generella kriterierna gäller för alla nya anläggningar som ska anslutas oavsett var de är placerade i nätet.

Specifika kriterier tar däremot hänsyn till hur den berörda anläggningen (till exempel en kraftproduktionsmodul i RFG) uppträder (till exempel typ av produktionskälla). Ett kriterium är direkt platsspecifikt, och det är anläggningens placering i nätet.

• Läs mer här om kriterierna

Ei har under 2017 fattat beslut om 7 kriterier som ska tillämpas vid prövning av undantag från krav i RFG. Efter ansökan om prövning vägs kriterierna samman om undantag kan beviljas eller inte enligt artiklarna 62 och 63 i RFG. Vi har också fattat beslut vad gäller kriterier som ska tillämpas vid prövning av undantag från krav i DCC och HVDC. Kriterierna ska även i dessa fall vägas samman vid prövning om undantag kan beviljas eller inte. För mer information klicka på länkarna nedan.

• Läs mer här om kriterier för undantag av en eller flera bestämmelser i RFG

• Läs mer här om kriterier för undantag av en eller flera bestämmelser i DCC

• Läs mer här om kriterier för undantag av en eller flera bestämmelser i HVDC

Enligt förordningarna om krav för nätanslutning av generatorer RFG, för anslutning av förbrukning DCC eller med krav för nätanslutning av system för högspänd likström av kraftparksmoduler HVDC får Ei bevilja undantag från bestämmelser i förordningarna. Undantag kan i vissa fall behövas på grund av hänsyn till lokala förhållanden, se exempelvis vid skäl 28 i RFG.

Det är Ei som tar fram kriterier för att bevilja undantag från en eller flera bestämmelser i respektive förordning. När vi prövar om undantag kan beviljas väger vi samman kriterierna. Under 2017 fattade vi beslut om de kriterier som ska tillämpas vid prövning.

• Läs mer här om kriterier för undantag av en eller flera bestämmelser i RFG
• Läs mer här om kriterier för undantag av en eller flera bestämmelser i DCC
• Läs mer här om kriterier för undantag av en eller flera bestämmelser i HVDC

När Ei fattar beslut om att bevilja ett undantag eller inte från förordningarna ska myndigheten alltid motivera beslutet. Det framgår också av beslutet hur länge undantaget gäller. Hur länge ett undantag gäller kan alltså variera från beslut till beslut. Se artikel 62.9 i RfG, artikel 52.8 i DCC och artikel 79.9 HVDC.

Enligt artikel 79 får följande ansöka om undantag från ett eller flera krav i förordningen med krav för nätanslutning av system för högspänd likström av kraftparksmoduler, HVDC:

• nuvarande eller potentiella framtida ägare av system för högspänd likström

• likströmsanslutna kraftparksmoduler berörda nätföretag
• berört transmissionsnätsföretag kan ansöka om undantag för klasser av system för högspänd likström
• likströmsanslutna kraftparksmoduler som är anslutna eller ska anslutas till deras nät, se artikel 80 i HVDC.

En ansökan om undantag ska lämnas in till det berörda nätföretaget. Ansökan ska innehålla ett antal uppgifter, till exempel bevis för vem som är ägare av anläggningen, kostnads- och nyttoanalys med mera. Se artikel 79 i HVDC.

Enligt artikel 52.1 får nuvarande eller potentiella framtida ägare av förbrukningsanläggningar, distributionsnätsföretag eller slutna distributionssystem ansöka om undantag från ett eller flera krav i förordningen om nätanslutning för förbrukning, DCC. Man ansöker till ett berört nätföretag eller ett berört transmissionsnätsföretag:

Ansökan kan gälla från ett eller flera av kraven i förordningen för

• förbrukningsanläggningar som är anslutna till överföringssystem

• distributionsanläggningar som är anslutna till överföringssystem

• distributionssystem eller förbrukningsenheter som används av en förbrukningsanläggning

• ett slutet distributionssystem för att tillhandahålla tjänster avseende efterfrågeflexibilitet.

En ansökan om undantag kan även göras av tredje part, se DCC artikel 52.11.

Berörda nätföretag eller berört transmissionsnätsföretag får enligt artikel 53 i DCC, begära undantag för:

• förbrukningsanläggningar som är anslutna till överföringssystem

• distributionsanläggningar som är anslutna till överföringssystem

• distributionssystem eller förbrukningsenheter inom förbrukningsanläggningar

• slutna distributionssystem som är anslutna eller som kommer att anslutas till deras nät.

En ansökan om undantag ska lämnas in till det berörda nätföretaget. Ansökan ska innehålla ett antal uppgifter, som till exempel bevis för vem som är ägare av anläggningen, kostnads- och nyttoanalys med mera. Se artikel 52 i DCC.

Enligt artikel 62.1 får följande ansöka om undantag från ett eller flera krav i förordningen om krav för nätanslutning av generatorer, RFG:

• Nuvarande eller potentiella framtida ägare av kraftproduktionsanläggningar kan ansöka om undantag för kraftproduktionsmoduler inom sina anläggningar.

• Berörda nätföretag eller berörda transmissionsnätsföretag kan ansöka om undantag för klasser av kraftproduktionsmoduler som är anslutna eller ska anslutas till deras nät, se artikel 63.

En ansökan om undantag ska lämnas in till det berörda nätföretaget. Ansökan ska innehålla ett antal uppgifter, till exempel bevis för vem som är ägare av kraftproduktions­modulen, kostnads- och nyttoanalys med mera. Se artikel 62 i RFG. Här hittar du mer information om ansökan av undantag.