Ny modell för benchmarking i elnätsregleringen

Figur 1 - Benchmarkingmodell i nuvarande metod

Variablerna som används kan delas in i kostnader (input), produktion (output) och strukturella faktorer (exogena). Syftet med de strukturella faktorerna är att ta hänsyn till förutsättningar som skiljer sig mellan nätföretagen, som driver kostnaderna och som de inte kan påverka utifrån sitt givna nätområde. Exempelvis är det dyrare att bygga nät i ett större geografiskt område än i ett mindre, givet samma antal kunder. Det finns olika sätt att rent praktiskt hantera sådana strukturella skillnader i DEA-metoden, men gemensamt är att de ska neutralisera effekten av externa faktorer som påverkar nätföretagens kostnader i olika grad.

Metod som Ei föreslår ska gälla framåt

I figur 2 visas den benchmarkingmodell som föreslås användas från 2028–2031 och sedan följer en beskrivning av de förändringar i benchmarkingmodellen som Ei föreslår jämfört med den modell som används i dagens intäktsramsreglering.

Figur 2 – Inriktning för benchmarkingmodell 2028–2031.

Samtliga kostnadsposter utom myndighetsavgifter ingår

Utgångspunkten i en Totex-modell är att samtliga kostnadsposter ska ingå. Jämfört med dagens metod innebär det att flera kostnadsposter behöver läggas till, bland annat kostnader för abonnemang till överliggande och angränsande nät samt kostnader för nätförluster. Detta för att möjliggöra en rättvis jämförelse i benchmarkingen. Exempelvis kan nätföretag ha ett mer utbyggt nät som ansluter mot överliggande nät på en högre spänningsnivå och därmed högre kapitalkostnader, men istället lägre kostnader för abonnemanget till överliggande nät. Att inkludera abonnemangskostnader i benchmarkingen, även om de är svåra att påverka på kort sikt, ger därmed en mer rättvisande benchmarking.

På samma vis blir benchmarkingen mer rättvisande om kostnader för nätförluster inkluderas, exempelvis i de fall nätföretaget har investerat i en dyrare transformator för att minska nätförlusterna. Ei avser att inkludera samtliga kostnadsposter i en och samma kostnadsvariabel.

En förutsättning för att kostnaderna ska inkluderas i benchmarkingen är att de i någon grad är utbytbara mot andra kostnadsposter eller påverkbara. Myndighetsavgifter exkluderas därför från benchmarkingen eftersom de varken är påverkbara eller utbytbara för nätföretagen, utan en bestämd summa som beror på antalet kunder och dess spänningsnivåer.

Korrigering görs för elområde

När kostnader för abonnemang och nätförluster inkluderas i benchmarkingen uppstår skillnader i kostnadsnivåer mellan nätföretag i olika elområden. Till viss del är detta utanför vad nätföretagen själva kan påverka, särskilt elpriset. Ei har studerat olika sätt att korrigera för prisskillnaden mellan elområden och anser att den mest lämpliga metoden är att i benchmarkingen justera kostnadsposterna genom att värdera antingen nätförluster, abonnemang eller båda till ett gemensamt pris.

Nackdelen med att justera elpriserna i benchmarkingen är att de verkliga skillnaderna mellan kostnaderna jämnas ut, vilket motverkar syftet med en Totexmetod där samtliga kostnader ska kunna jämföras på ett rättvisande sätt. I nästa steg, vid tillämpningen av effektiviseringsincitamentet på de totala kostnaderna, behöver däremot inte motsvarande justering göras. I stället tillämpas effektiviseringsincitamentet på de faktiska, okorrigerade kostnaderna för abonnemang och nätförluster vilket innebär att det slutliga incitamentet i kronor reflekterar nätföretagens verkliga kostnader. Därmed ges incitament att effektivisera där det är mest kostnadseffektivt, samtidigt som benchmarkingen sker på mer lika villkor.

Korrigering görs för dyrare förläggningsmiljö

Det kostar olika mycket att anlägga elnät beroende på förläggningsmiljö. I nuvarande kapacitetsbevarande kapitalvärderingsmetod ger normvärdena ersättning för olika förläggningsmiljöer. I kommande förmögenhetsbevarande metod ersätts nätföretagen direkt utifrån faktiska anskaffningsvärden. Oavsett metod så faller nätföretaget negativt ut i benchmarkingen om de har en dyrare förläggningsmiljö, vilket nätföretagen normalt inte kan påverka. Det innebär för vissa företag en betydligt högre kapitalkostnad, något som kan påverka effektiviteten i så pass hög grad att Ei anser att det är motiverat att korrigera för och därmed utveckla benchmarkingmodellen jämfört med tidigare. I nuvarande metod med normvärdeslista definieras olika förläggningsmiljöer för jordkabel, kabelskåp och nätstationer. Kabelskåp står dock för en mycket liten del av kapitalbasen och skillnaden mellan olika prisnivåer för förläggningsmiljöerna är små. Ei anser att dessa skillnader inte behöver tas hänsyn till, eftersom det skulle påverka effektiviteten i benchmarkingen i så liten omfattning.

Däremot framkommer stora skillnader i prisnivå mellan olika förläggningsmiljöer för flertalet jordkabeltyper, som står för en stor del av nätföretagens kapitalbas. För att ta hänsyn till nätföretagens olika förutsättningar kan man därför i benchmarkingen justera ned anskaffningsvärdet till en och samma kostnadsnivå (landsbygd normal). För att inte behöva rapportera in alltför detaljerade uppgifter för varje enskild jordkabeltyp, går det att beräkna ett tillräckligt träffsäkert schablonavdrag i procent för respektive förläggningsmiljö för totala anskaffningsvärdet för jordkabel. Precis som korrigeringen för elområde är nackdelen med detta att de verkliga skillnaderna mellan kostnaderna jämnas ut. Ei anser inte att det innebär ett avgörande problem, särskilt inte som incitamentet tillämpas på de okorrigerade anskaffningsvärdena, där relativpriserna därmed får genomslag.

Även värdet på nätstationer skiljer sig mellan olika förläggningsmiljöer. Med hjälp av de uppgifter som finns tillgängliga och som fortsatt rapporteras in från nätföretagen kommer en liknande korrigering att kunna göras som för jordkablar.

Korrigeringen för kundtäthet kompletteras

För att ta hänsyn till företagens olika grad av kundtäthet ingår antal nätstationer som en strukturell förutsättning i dagens modell. Nät i glesbygd har generellt fler nätstationer i förhållande till antalet kunder, än nät i mer tätbefolkade områden. För vissa företag är ledningslängd en bättre variabel för att ta hänsyn till låg kundtäthet, vilket också bekräftats i inspel från flera nätföretag. I kommande benchmarking kompletteras därför antal nätstationer med ledningslängd som strukturell förutsättning. Benchmarkingen blir därmed mer rättvisande när båda variablerna inkluderas.

Vad händer nu?

Ei kommer nu att arbeta vidare med detaljer i modellen. Berörda aktörer har möjlighet att ge synpunkter på inriktningarna som beskrivs ovan och Totexmodellen i sin helhet. Synpunkter skickas via mejl till e-postadressen för förhandsreglering, se kontaktuppgifter längre ner på sidan.