Nytt om effektiviseringsincitament i elnätsregleringen

Energimarknadsinspektionen (Ei) har tidigare presenterat en övergripande metod för hur incitamentet för kostnadseffektivitet ska tillämpas, den så kallade ”enstegsmetoden”. Nu presenteras ytterligare några viktiga principer inom ramen för denna metod, medan arbetet med att utforma detaljerna fortsätter.

Ei avser att utveckla dagens metod för kostnadseffektivitet (effektiviseringskravet) till en TOTEX-lösning (total expenditure), där samtliga kostnadsposter ingår i bedömningen av nätföretagens effektivitet. När normvärdeslistan tas bort i en förmögenhetsbevarande kapitalvärderingsprincip förvinner incitamentet för nätföretagen att hålla nere sina anskaffningsvärden och därmed behövs ett annat incitament. Samtidigt ska incitamentet bli mer rättvisande mellan nätföretagen och mer lösningsneutralt.

Enstegsmetoden avgör hur incitamentet ska påverka intäktsramen

Tillämpningsmetoden avgör hur effektiviseringsincitamentet, utifrån den uppmätta effektiviteten, ska påverka intäktsramen. Ei presenterade i en nyhet i december 2025 att ”enstegsmetoden”, som den har kallats under utredningsarbetet, ska användas. Metoden innebär att det inför en tillsynsperiod görs en jämförelse av företagens effektivitet (benchmarking) utifrån historiska data som omvandlas till ett effektiviseringsincitament (i procent) för respektive elnätsföretag.

Effektiviseringsincitamentet tillämpas sedan på nätföretagets totala kostnadsnivå under samma period, vilket resulterar i ett belopp som påverkar nästa tillsynsperiods intäktsram. Det liknar därmed dagens metod, men med skillnaden att nätföretaget får kostnadstäckning för utfallet i alla kostnadsposter under tillsynsperioden. Metoden bedöms vara ändamålsenlig samtidigt som den är relativt enkel.

Nu har Ei arbetat vidare med metoden och kan presentera preliminära inriktningar för ytterligare principer kring incitamentet. Ei:s inriktning är att:

• det i dagsläget inte finns behov av ett särskilt generellt effektiviseringskrav,
• full kostnadstäckning ges vid tredje kvartilen och
• realiseringstiden ska även framöver vara 8 år.

Nedan går det att läsa mer om dessa principer. Vissa detaljer är fortfarande under utredning.

Inget särskilt generellt effektiviseringskrav

I vissa regleringsmodeller finns inbyggt ett generellt effektiviseringskrav, det vill säga att elnätsföretagen får ett avdrag på sin intäktsram oavsett hur de presterar för att motsvara en förväntad produktivitetsutveckling.

I Ei:s föreslagna modell görs en jämförelse mellan elnätsföretagen (benchmarkingen) som ligger till grund för individuella incitament som syftar till att de ineffektiva företagen ska minska sina kostnader. Det individuella incitamentet är baserat på historiska data och kan därmed anses vara baserat på en historisk ineffektivitet som kunderna har fått betala för.

Om historiska kostnader används som en uppskattning av faktiska kostnader under tillsynsperioden är det logiskt att inkludera ett generellt krav, eftersom det speglar den förväntade kostnadsutvecklingen. I den tillämpningsmetod Ei avser att använda, enstegsmetoden, ersätts prognoser med faktiskt utfall av kostnader efter perioden för att möjliggöra en expansiv verksamhet. Att tillämpa ett generellt krav i en sådan modell, direkt på faktiskt utfall av kostnader, skulle innebära att företagen får ett avdrag på intäktsramen oavsett hur de presterar under perioden. Den branschgemensamma produktivitetsutvecklingen bör redan vara inkluderad i det faktiska utfallet av kostnader. Ei menar att om de individuella incitamenten är tillräckligt effektiva bör det kunna leda till att produktiviteten i hela branschen förbättras, och ett särskilt generellt krav är i så fall inte nödvändigt. Ei avser därför inte införa ett särskilt generellt effektiviseringskrav. För att säkerställa att produktivitetsutveckling ändå sker avser Ei kontinuerligt följa upp produktivitetsutvecklingen inom elnätsbranschen.

Företag med hög effektivitet får kostnadstäckning och de som presterar bättre får en ökning av intäktsramen

För att bestämma styrkan på det individuella incitamentet behöver en avvägning göras mellan kundernas intresse av låga avgifter och företagens möjlighet till effektivisering. Av artikel 18 i EU:s elmarknadsförordning Länk till annan webbplats. framgår att ”De avgifter som tas ut av nätoperatörerna…ska…spegla de faktiska kostnaderna, i den mån dessa kostnader motsvaras av effektiva och strukturellt jämförbara nätoperatörers kostnader…”. Detta skulle kunna tolkas som att intäktsramarna endast ska täcka nätföretagens faktiska, effektiva kostnader och därmed att endast de fullt effektiva företagen, enligt benchmarkingen, bör få kostnadstäckning. Därmed säkerställs att kunderna inte betalar mer än nödvändigt. Risken med att utforma incitamentet så att endast de fullt effektiva nätföretagen får kostnadstäckning är att incitamentet blir för hårt och att fokus hamnar på kortsiktiga kostnadsminskningar, snarare än långsiktig effektivitet. Det kan även leda till snedvridande beslut där det blir viktigare att falla bra ut i modellen än att driva verksamheten effektivt till nytta för kunderna. Detta kan exempelvis ske genom att prioritera sådant som mäts och belönas, på bekostnad av annat som också är samhällsekonomiskt viktigt men svårare att mäta.

En alternativ lösning, som i stället fokuserar mer på att säkerställa företagens förutsättningar, är att incitamentet ger kostnadstäckning på branschnivå. Det innebär att det medeleffektiva företaget får full kostnadstäckning och att de som har högre respektive lägre effektivitet får en ökning respektive ett avdrag från intäktsramen.

Kostnadstäckning på branschnivå innebär att företagen som kollektiv får täckning för samtliga kostnader, även om de inte är effektiva. Det skulle innebära att kundkollektivet får betala för företagens ineffektivitet.

Ett väl utformat ekonomiskt incitament ska vara utmanande men uppnåeligt. Är det för svagt ger det inga styrande effekter medan ett för starkt incitament kan ge felaktiga styrsignaler. Ei:s inriktning är därför en implementering som utgår från att ett företag med hög effektivitet ska få kostnadstäckning och att de som presterar bättre ska få en ökning av intäktsramen. På så vis sker en avvägning mellan att företagen får drivkrafter till att bli effektivare genom att få behålla en del av den effektivisering man gjort och att kunderna inte behöver betala onödigt mycket för företagens ineffektivitet. Att sätta gränsen för kostnadstäckning till tredje kvartilen (vilket bland annat gjorts i Storbritannien), innebär att en fjärdedel av företagen skulle få full kostnadstäckning eller mer. Genom att ha en rörlig gräns som är relativ till de andra företagen i stället för en fast (till exempel 90 procent effektivitet), blir även målet för vad som ska uppnås rörligt och det ger incitament för företagen att fortsätta utveckla sin effektivitet.

Fortsatt realiseringstid på 8 år

Realiseringstiden avgör incitamentets styrka
Eftersom metodiken syftar till att uppskatta elnätsföretagens långsiktiga effektiviseringspotential innebär detta att det tar tid innan identifierade effektiviseringar kan realiseras i praktiken. Effektiviseringar i nätverksamhet är ofta kopplade till investeringar i långlivade tillgångar, vilket begränsar möjligheterna till snabb anpassning. I dagsläget tillämpas en realiseringstid på åtta år för effektiviseringskrav. Det innebär att identifierade effektiviseringspotentialer antas realiseras gradvis över två tillsynsperioder.

Effektiviseringspotentialen uppskattas redan idag utifrån totala kostnader med undantag för de ”opåverkbara” kostnaderna. Realiseringstiden är fastställd med utgångspunkten att både kapital och påverkbara kostnader ska kunna påverkas inom tiden.

Ju längre realiseringstid desto svagare blir effektiviseringstrycket, vilket riskerar att leda till att ineffektivitet består under längre tid, samt att kunderna under en övergångsperiod får bära kostnaden för företagens ineffektivitet. Detta innebär att kunderna betalar för kostnader som redan har identifierats som ineffektiva, även om effektiviseringskraven realiseras på sikt. Ei:s inriktning är en fortsatt realiseringstid på 8 år, eftersom det är en avvägning mellan företagens möjligheter att åtgärda ineffektiviteten och hur mycket kunderna ska betala för ineffektivitet. Det är också en kompromiss mellan hur snabbt olika typer av effektiviseringar kan implementeras. Att regleringen tidigare haft 8 år och att effektiviteten framöver ska få en större betydelse i regleringen gör att det är lämpligt att bibehålla nuvarande nivå.

Ytterligare frågor utreds våren 2026

För ett väl fungerande incitament för kostnadseffektivitet är det viktigt att effektivitetsjämförelsen blir så rättvisande som möjligt och därför bör samtliga kostnader inkluderas. Samtidigt är det viktigt att modellen tar hänsyn till de förutsättningar som skiljer sig åt mellan företagen, till exempel skillnader i elpris mellan elområden och därmed olika kostnader för nätförluster eller skillnader i markförutsättningar och därmed olika investeringskostnader i olika förläggningsmiljöer. Behovet av sådana justeringar och hur dessa kan göras på bästa vis kommer att fortsätta utredas under första halvan av 2026. En annan viktig fråga som kommer att diskuteras vidare är hur mycket incitamentet som mest ska kunna påverka intäktsramen.

Möjlighet att lämna synpunkter

Berörda aktörer har möjlighet att ge synpunkter på inriktningarna som beskrivs ovan och de andra frågor som kommer att vara föremål för fortsatt utredning. Synpunkter skickas via mejl till e-postadressen för förhandsreglering, se kontaktuppgifter längre ner på sidan.