EU-förordningen CACM – vad handlar den om egentligen?

Varje dag köps och säljs el över nationsgränserna. För att det ska fungera finns detaljerade regler för hur handeln på den europeiska grossistmarknaden ska gå till. Reglerna finns i den EU-förordning som i dagligt tal kallas CACM, men vad handlar den om egentligen?

År 2009 trädde den EU-lagstiftning som kallas det tredje paketet i kraft. Syftet var att skapa en än mer harmoniserad och gemensam el- och gasmarknad inom den europeiska unionen, där resurser kan utnyttjas mer effektivt och den gemensamma leveranssäkerheten kan stärkas. Det är dock inget som görs i en hast och därför beslutades redan då att ett mer detaljerat regelverk inom flera områden skulle tas fram under de kommande åren. Bland annat såg man ett behov av regler inom områden som driftsäkerhet, anslutning till näten, balanshantering och kapacitetstilldelning.

Samarbete med europiska kollegor

Det sistnämnda, kapacitetstilldelning, är nödvändigt för att reglera hur handeln med el på grossistmarknaden ska gå till. En av dem som ägnat år av arbete och många timmar i diskussioner och möten med europeiska kollegor för att få reglerna på plats är Maria Rydberg, analytiker på Energimarknadsinspektionen (Ei). Hon började arbeta med frågorna redan 2014 och år 2015 trädde den EU-förordning som i dagligt tal benämns CACM, men som på svenska fått namnet EU-förordningen om fastställande av riktlinjer för kapacitetstilldelning och hantering av överbelastning, i kraft. Därefter har arbetet under flera år handlat om att spika detaljerna och börja implementera reglerna.

– Det har tagit tid, samtidigt är det roligt att få jobba länge med en fråga, få en förståelse för hur allt hänger ihop och se att den tid som vi lägger ner tar oss ett steg närmare en mer integrerad elmarknad, säger Maria Rydberg.

Arbetet har under de år som gått inneburit hundratals möten med kollegor på europeiska tillsynsmyndigheter och i olika samarbetsorganisationer.

– Det har inte gått en vecka utan att jag haft möten med kollegor från de andra tillsynsmyndigheterna i Europa där vi diskuterat allt från ramverket till de små detaljerna. Våra regionala marknader skiljer sig åt och vi tänker på olika sätt, men vi har ofta haft samma målbild. Ibland har det varit utmanande att förstå varandra och se saker från olika håll, men det har också varit väldigt lärorikt, säger Maria Rydberg. En av de viktigaste lärdomarna är att inte alltid strida för de små detaljerna, utan att istället lyfta blicken och försöka se helheten.

Många metoder och villkor att besluta om

För att åstadkomma en gemensam dagen före- och intradagsmarknad för hela EU har ett stort antal metoder och villkor tagits fram som varje tillsynsmyndighet beslutat om. Först 2018, tre år efter att EU-förordningen CACM trädde i kraft, var nästan alla metoder godkända av medlemsstaterna. Att enas om gemensamma regler har inte alltid varit enkelt.

– Vi har många transmissionsnätsföretag i Europa och alla har olika förutsättningar. Förändring tar tid och att koppla ihop marknaden och skapa villkor som gör att det går att handla el över nationsgränserna är inget man gör i en hast, säger Maria Rydberg.

Överföringskapaciteten tilldelas den gemensamma marknaden

För att kunna handla med el på lika villkor och ekonomiskt effektivt mellan elområden krävs att överföringskapaciteten på förbindelserna mellan områdena beräknas på liknande sätt utifrån samma principer. Därför har medlemsstaterna enats om att transmissionsnätsföretagen tillsammans ska bygga upp en gemensam modell med detaljerad nätinformation till grund för beräkningarna, en så kallad nätmodell.

Utifrån den gemensamma nätmodellen ska transmissionsnätsföretagen sedan gemensamt beräkna hur mycket tillgänglig överföringskapacitet mellan elområdena som kan tilldelas marknaden, från timme till timme och dygn till dygn. Metoderna för hur kapacitetsberäkningarna görs ska också uppfylla ett antal krav, som bland annat syftar till att undvika diskriminering mellan interna och externa flöden och att de mest värdeskapande transaktionerna först får tillträde till nätkapaciteten.

Tilldelning och handel sker redan idag i en i det närmaste EU-täckande marknad. På sikt är tanken att även kapacitetsberäkning ska ske för EU som helhet, men som ett första steg har Europa delats upp i så kallade kapacitetsberäkningsregioner. Regionerna är geografiska områden inom vilka metoder och villkor för handeln ska vara lika. En kapacitetsberäkningsregion består i sin tur av olika elområden.

Det finns för närvarande tio kapacitetsberäkningsregioner varav Norden är en. Svenska elområdesgränser tillhör förutom region Norden också kapacitetsberäkningsregionerna Hansa och Baltikum.

– Att vi är med i tre olika regioner beror på att vi har överföringsförbindelser med alla tre. Ledningen till Polen gör att vi ingår i Hansa, genom ledningen till Litauen ingår vi i kapacitetsregion Baltikum och våra förbindelser med Danmark och Finland gör att vi även ingår i den nordiska kapacitetsberäkningsregionen, säger Maria Rydberg.

Marknadskopplingen räknar ut priset

För att handeln ska fungera krävs inte bara att överföringskapaciteten beräknas på ett likartat sätt inom EU. Det krävs även en väl utformad marknadskoppling, det vill säga ett system som beräknar priset och hanterar köp- och säljbud med hänsyn till hur mycket överföringskapacitet som finns tillgänglig mellan elområdena. På dagen föremarknaden sker matchningen genom auktioner, medan matchningen på intradagsmarknaden sker genom kontinuerlig handel.

Rent praktiskt går handeln på intradagsmarknaden till så att transmissionsnätsföretagen skickar in sin tillgängliga överföringskapacitet till marknadskopplingen. Elbörserna (NEMO:s) skickar i sin tur sina köp- och säljbud anonymiserat till marknadskopplingen som genom olika algoritmer (beräkningsmetoder) räknar ut priser för varje elområde och de flöden som blir de mest samhällsekonomiskt lönsamma att möjliggöra mellan elområdena. Efter att resultaten av marknadskopplingen har beräknats informerar elbörserna sina kunder om utfallet.

Fler NEMO – ökad konkurrens

Införandet av CACM har även inneburit att det nu finns möjlighet för fler än en elbörs (nominerad elmarknadsoperatör, NEMO) att verka inom varje elområde. Varje land ansvarar för att säkerställa att det ska finnas minst en NEMO i varje elområde och i Sverige är det Ei som godkänner ansökningarna. Hittills har tre elbörser ansökt om och fått tillåtelse att verka i Sverige och från och med mars månad 2020 kommer de att ha möjlighet att erbjuda sina respektive handelsplattformar och tjänster till marknadsaktörer i Sverige. I skrivande stund är det bara en av de tre som bedriver verksamhet här.

Samma regler för alla

Tanken med regelverket är att skapa en gemensam dagen före- och intradagsmarknad för hela EU. Gemensamma regler ska säkerställa att de systemansvariga inom EU beräknar och tilldelar överföringskapacitet på ett likvärdigt sätt så att handel med el kan ske över våra nationsgränser utifrån rättvisa och ekonomiskt effektiva principer.

När reglerna trädde i kraft 2015 innebar det en stor förändring för systemansvariga (Svenska kraftnät i Sverige) och för elbörserna (NEMO:s). Det är dessa aktörer som tar fram metoder och villkor, och genomför den så kallade marknadskopplingen. Aktörerna samarbetade visserligen med varandra även tidigare, men genom förordningen blev det en standardiserad process för hur samarbetet skulle gå till och tillsynsmyndigheterna i medlemsstaterna fick en tydlig roll att godkänna de metoder som tas fram.

– Marknadsaktörerna såsom elproducenter, större elförbrukare och övriga elnätsföretag påverkas främst genom att de regelbundet behöver lämna uppgifter till Svenska kraftnät till grund för marknadskopplingen. Vad gäller elhandlarna blir skillnaden att de får tillgång till fler elbörser som erbjuder tjänster i konkurrens på den europeiska marknaden. Men att vi har fått en breddad grossistmarknad är antagligen inget som man som elkonsument märker så mycket av i sin vardag, säger Maria Rydberg.

Först ut, men fortsättning följer

CACM var den första EU-förordningen att införas från det europeiska regelverk som kallats det tredje paketet. Från det att tredje paketet trädde i kraft tog det sex år till CACM fanns på plats och därefter ytterligare fem år för att få alla metoder som följer av regelverket godkända. Nu är det i princip klart, men det innebär inte att Maria Rydberg kan lägga CACM på hyllan.

– Nej, alla metoder är visserligen beslutade, men nu börjar implementeringen på allvar. För alla av de cirka 30 metoderna finns en genomförandeplan och vissa saker kan ta ytterligare några år att genomföra. Dessutom har man under resans gång sett att det finns saker som behöver skruvas på och skrivningar som varit otydliga, så det finns redan diskussioner om en CACM 2.0, säger Maria Rydberg. Det finns också trender i marknaden och omvärlden som har förstärkts sedan CACM kom på plats, vilka skulle behöva ett utvecklat regelverk. Till dessa hör exempelvis behovet av mer flexibilitet i hur elnäten kan utnyttjas, ett starkare beroende mellan medlemsländerna och ökad grad av digitalisering inom energisektorn.